I stormens öga

Ibland känner jag mig bortappad. Mitt ibland allt som händer i världen, bland allt det hemska och underbara, där försvinner jag. Jag behöver någon som drar mig tillbaka när jag har svävat iväg och säger "Jag ser dig". Det tror jag att vi alla behöver, någon som kan berätta för oss att de skulle sakna oss om vi skulle försvinna. Mina känslor är en virrvelvind, jag förstår ingenting.

Men jag antar att det är okej. Vi har alla rätt att känna oss förlorade och ensamma. Vi har alla rätt att tappa fotfästet och känna oss ledsna eller nerstämda, utan att någon ser ner på oss då. Det känns ibland som i vårt samhälle har vi den här bilden av att vara perfekta. Att vi kan aldrig visa den här sidan av oss som är ömtålig och som bevisar att vi faktiskt är mänskliga. Jag tror att vi alla är lite rädda att en dag kommer någon kunna ta oss på bar gärning och säga "Jag ser dig precis som den du är och du är inte lika bra som den fasad du försöker hålla uppe." Att en dag kommer någon säga att det inte räcker att bara vara sig själv. Det är iallafall det som skrämmer mig, att jag inte ska räcka till. Att inte vara smart nog, duktig nog, vacker nog, modig nog. En dag kanske någon inser att jag faktiskt inte är så underbar som jag försöker framstå. Det är där i mörkret, i tvivlet som vi behöver någon som ser oss nästan helt som vi är och kan säga att de förstår, att de har varit där själv och att det är okej. Det är okej att vara rädd och orolig, att tvivla på sig själv. Så länge vi fortsätter kämpa, för det här är inte slutet, det är bara början.