Tre år senare och fortfarande jag

Jag hade glömt att den här bloggen ens existerade. Tre år senare hittar jag den bara för att jag vill skriva mer igen. Det är ganska coolt att kunna kolla tillbaka i tiden och se hur man själv tänkte och tyckte. Senaste gången jag skrev var jag sjutton år och tyckte livet var tungt och jobbigt, och nu är jag snart tjugo och tycker fortfarande att livet inte är lätt. Men det är väl inte ovanligt antar jag, att tycka att saker är svårt. Jag är en sån där person som alltid känt och tyckt väldigt mycket saker. Jag kallades känslig när jag gick i låg- och mellanstadiet, och då sågs det som den värsta saken man kunde vara. Jag tog åt mig när man bara skulle skaka av sig vad de andra sade och istället för att bara rycka upp mig så började tårarna rinna nedför min kinder även om det som sagts bara skulle vara ett skämt.

Nu när jag konstigt nog räknas som en vuxen så är det inte på samma sätt. Jag gråter inte längre för minsta lilla, men jag tar fortfarande åt mig av saker. Jag kan fortfarande känna saker så djupt att ibland kan man inte göra något annat än att gråta. Jag känner livet och alla känslor så intensivt att ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag känner mig så rädd för att vara vuxen. Så rädd för att jag inte ska räcka till. Så rädd för att det här är slutet och jag inte klarar av något mer. Men jag vet att mina rädslor inte är något mer än just det, rädslor. Det är naturlig instinkt som kickar igång för att skydda en från faror. Det är kroppen som gör sig redo för att fly eller kämpa. Jag är så van att alltid fly, inte våga stå kvar och se vad som faktiskt kommer att hända. Så mitt nya mål är att stå kvar och se vad som händer. För vem vet? Jag kanske till och med kommer få se något jag aldrig skulle tro.