Bara vara lycklig?

Varför kan vi aldrig vara bara lyckliga? Bara glada över att göra det man älskar?

Jag älskar att sjunga, det är en av de få gånger då jag bara är mig själv. Jag är ingen enastående sångerska. Jag sjunger som alla andra, men det har inte påverkat mig särskilt mycket tidigare. Men sen jag började på gymnasiet med musik som inriktning, har jag förlorat min glädje i sången. Istället för att låta mig fyllas av lycka inifrån och ut och bara njuta, tänker jag på hur jag sjunger. På alla de andra i min klass som sjunger så himla bra, medan jag är ju bara jag. Jag sjunger ju inte dåligt och flera gånger har folk sagt att jag sjunger bra. Men på grund av att jag jämför mig med andra kan jag inte bara vara, bara njuta. Jag vill ju bara släppa alltihopa så varför gör jag inte det? Varför har vi jämt ett behov att bevisa för alla andra att vi är utmärkta, att vi är värda den plats vi har fått.

Jag har inget svar på mina frågor och detta stör mig ofta. Men jag antar att det enda jag egentligen kan göra är att härda ut. Förmodligen kommer det gå över och ju längre jag känner min klass, ju mindre har jag att bevisa. Samtidigt måste jag släppa det, bara vara. Men hur släpper man det bara, det är ju lättare sagt än gjort.

May the force be with you
Elvira