Tid, Val och Paralella Universum
Hur kommer det sig att tiden går så fort?
Sekunder blir till minuter, som blir till timmar, och helt plötsligt har det gått ett år eller två.
Jag bara imponeras hur snabbt allt kommer och försvinner, man hinner aldrig att njuta av vad man har för man ska jämt förbereda för framtiden. Om det inte är för att man har prov om några dagar, så är det för att man ska kunna alla repliker i det nuvarande manuset på teatern. Eller det faktum att redan när man är 15 år gammal ska man veta vad man vill göra i resten av sitt liv. Alla säger jämnt att det val du kommer göra kommer bestämma resten av ditt liv. Vi ska alltid skynda oss vidare, aldrig stå och njuta av tiden som vi får, utan alltid till nästa plats. För om vi står stilla kanske vi missar något viktigt!
Fast egentligen missar vi saker hela tiden, just för att vi inte har tid att stå kvar, vänta på nästa buss istället för att springa vidare. Det är okej att se framåt, men är det okej att glömma nuet? Och aldrig ha tid att titta tillbaka till tider som har passerat, eftersom vi alltid är ett steg före.
Jag har ingen aning, men det känns som att livet borde vara något mer än skola och jobb, stress och press. Allt som ska göras innan man kan andas och pusta ut. Varför kan vi aldrig stanna upp och bara le? Är det för att vi har för mycket att göra, eller för att vi har för mycket att se fram mot.
Okej, förlåt. Jag har inte skrivit på en månad och det första ni får är en text om jag som känner att tiden rinner iväg och stör mig så mycket att nuet är aldrig något man hinner uppskatta. Jag antar att jag just nu inte har tid att tänka på annat.
Jag har precis börjat nian och nu när jag är inne på fjärde veckan börjar pressen av att det är sista året på grundskolan ta på mig. Helt plötsligt utan förvarning egentligen, ska vi ha en plan. En plan på hur vi vill att våra liv ska se ut. Och när man har en liten aning och bestämmer sig att detta vill man gå på den här skolan, så kommer man fram till att chansen att man kommer in är så liten att det känns nästan omöjligt. Varför denna press? Vi är ändå bara femton, med drömmar och mål som inte behöver krossas än eller? Och sedan alla dessa avslut, om du sumpar det här provet blir du fast med det här dumma E:t i resten av nian och missar att komma in på den bra skolan och blir en uteliggare!!!
Okej, nu överdriver jag. Men det är sådana tankar som fortsätter att komma. Och jag kan inte låta bli att tänka 'Är det värt det?' Denna stress och ångest av ett val som leder till vad? En skola, en version av ens liv. Om man tänker livet som paralella världar, av alla tänk-om som har hänt i ens liv. Om man hade förstått att det var hon som ringde i telefonen, skulle jag fortfande vara kompis med henne. Kanske hade jag då varit lyckligare?
Det är egentligen ett meningslöst sätt att tänka. Men varför bry sig så mycket om saker som kunde ha hänt, även om det bara är att inse att även om det finns en värld när jag är kompis med henne eller att jag skulle börjat på Viksjöskolan istället, så är det ändå så att den värld som är, som jag lever i är den som spelar någon roll.
Nu borde jag verkligen sova, klockan är ändå 23:06, hehe.
Bonne Nuit!
/Elvira
Sekunder blir till minuter, som blir till timmar, och helt plötsligt har det gått ett år eller två.
Jag bara imponeras hur snabbt allt kommer och försvinner, man hinner aldrig att njuta av vad man har för man ska jämt förbereda för framtiden. Om det inte är för att man har prov om några dagar, så är det för att man ska kunna alla repliker i det nuvarande manuset på teatern. Eller det faktum att redan när man är 15 år gammal ska man veta vad man vill göra i resten av sitt liv. Alla säger jämnt att det val du kommer göra kommer bestämma resten av ditt liv. Vi ska alltid skynda oss vidare, aldrig stå och njuta av tiden som vi får, utan alltid till nästa plats. För om vi står stilla kanske vi missar något viktigt!
Fast egentligen missar vi saker hela tiden, just för att vi inte har tid att stå kvar, vänta på nästa buss istället för att springa vidare. Det är okej att se framåt, men är det okej att glömma nuet? Och aldrig ha tid att titta tillbaka till tider som har passerat, eftersom vi alltid är ett steg före.
Jag har ingen aning, men det känns som att livet borde vara något mer än skola och jobb, stress och press. Allt som ska göras innan man kan andas och pusta ut. Varför kan vi aldrig stanna upp och bara le? Är det för att vi har för mycket att göra, eller för att vi har för mycket att se fram mot.
Okej, förlåt. Jag har inte skrivit på en månad och det första ni får är en text om jag som känner att tiden rinner iväg och stör mig så mycket att nuet är aldrig något man hinner uppskatta. Jag antar att jag just nu inte har tid att tänka på annat.
Jag har precis börjat nian och nu när jag är inne på fjärde veckan börjar pressen av att det är sista året på grundskolan ta på mig. Helt plötsligt utan förvarning egentligen, ska vi ha en plan. En plan på hur vi vill att våra liv ska se ut. Och när man har en liten aning och bestämmer sig att detta vill man gå på den här skolan, så kommer man fram till att chansen att man kommer in är så liten att det känns nästan omöjligt. Varför denna press? Vi är ändå bara femton, med drömmar och mål som inte behöver krossas än eller? Och sedan alla dessa avslut, om du sumpar det här provet blir du fast med det här dumma E:t i resten av nian och missar att komma in på den bra skolan och blir en uteliggare!!!
Okej, nu överdriver jag. Men det är sådana tankar som fortsätter att komma. Och jag kan inte låta bli att tänka 'Är det värt det?' Denna stress och ångest av ett val som leder till vad? En skola, en version av ens liv. Om man tänker livet som paralella världar, av alla tänk-om som har hänt i ens liv. Om man hade förstått att det var hon som ringde i telefonen, skulle jag fortfande vara kompis med henne. Kanske hade jag då varit lyckligare?
Det är egentligen ett meningslöst sätt att tänka. Men varför bry sig så mycket om saker som kunde ha hänt, även om det bara är att inse att även om det finns en värld när jag är kompis med henne eller att jag skulle börjat på Viksjöskolan istället, så är det ändå så att den värld som är, som jag lever i är den som spelar någon roll.
Nu borde jag verkligen sova, klockan är ändå 23:06, hehe.
Bonne Nuit!
/Elvira
Kommentarer
Skicka en kommentar